un bisou sur chaque joue

Helgslitenhet kallas det ibland också.
Om exakt två månader fyller lilla lilla Sandra arton år. Jag tror att jag just nu, olikt resten av världens alla 'snart-artonåringar', befinner mig i någon sorts artonårskris. Tro det eller ej, men på en vecka har jag gått från att knappt kunna ta en sipp kaffe, till att varenda förmiddag uppleva det här 'jag-behöver-en-kopp-kaffe-NU!'. Jag har slutat prata som en obildad fjortonåring (förlåt) med alla dessa 'typ', 'liksom', 'alltså' och 'fett' i varannan mening. Dessutom tycker jag att min skrift förändrats något också.
   Igår morse när jag var på väg ner till tunnelbanan kom samma gubbe som i somras kom fram till mig och sa 'you look very very nice'. Jag tror inte längre att det är någon turist som går runt och ger komplimanger, utan snarare en fast engelsktalande boende här i mitt kvarter. Den här gången stod jag vid övergångsstället när han kom fram, gav komplimang och försvann lika mystiskt som han dykt upp. Mycket konstigt, men jag blev glad, för det var måndag. 
   I skolan flyter allt på som vanligt. Skrivit om Sveriges välfärdssystem på engelskan. Matteprov till klockan halv fem är hårt. Till och med mamma tyckte att jag såg sliten ut när jag utmattad slängde igen ytterdörren bakom mig. Men veckan tar inte slut här. Och så var det med mig!