un bisou sur chaque joue

 I veckan var jag inne då min lägenhets ytterdörr barrikaderades av skoluppgifter från insidan av mitt rum. Utanför fönstret genomgick löven sin höstliga fotosyntes, bytte färg från gröna till gula, tills de så småningom blev sådär gyllene bruna. Med datorn i knät satt jag på min blå pilatesboll och gjorde mitt bästa för att inte låta tårarna rymma från ögonens vätskekanaler. Jag var inte ledsen. Jag hade inte dött av skratt. Inte hade jag heller ont någonstans. Ändå kunde jag inte undgå att märka hur kinden blev allt våtare. Hur en flod av saltvatten strömmade ned från min själs mörka speglar, precis som om världshaven tömts och skänkt mig sitt innehåll.  

Medan tårarna rann bytte trädens löv färg.

 

Idag var jag ute för första gången på flera dagar. Jag gick där på Hornsgatan på väg hem från min lindy hop när jag såg den första snön falla ned från himlen. Små små flingor, nästan obefintliga för ögat, men ändå så pass stora att jag kunde känna dem snudda vid min handflata för att sedan smälta bort. Så småningom blev de så stora att de fastnade i mitt hår. Åh, hej första snön.